Religion och terrorism

Sitter just nu med böcker som behandlar religion och våld, dvs hur olika grupperingar i religionen finner stöd och rättfärdiganden för t ex terrorhandlingar. Det som man allra först slås av är det anmärkningsvärda i hur någon med religion motiverar våldshandlingar. För alla religioner går ju i grund och botten ut på att utövaren ska vara en god och hjälpsam människa. Ändå finner vissa grupper argument för användandet av våld.

Det är intressant läsning. Med tanke på vad som sker runt om i världen så är det också synnerligen aktuella frågor och problem som behandlas i böckerna jag läser.

Men är det religionen som är problemet? En del svarar säkert ja på denna fråga, men jag tror inte att det är så enkelt. Jag menar att problemen till stor del skulle finnas kvar även om man kunde plocka bort faktorn religion. Religionen är möjligtvis en del av problemet, men samtidigt har alla religioner en potential att få människor att gör goda gärningar, att ge människor en känsla av mening. Religionen kan ge människor vägledning, stöd och argument för varför man ska behandla sina medmänniskor väl. Så frågan är mycket komplex. Religionerna i sig är inte onda. Det är tolkningen av religionen, eller vantolkningen, som ger upphov till våldsdåd i religionens namn.

Hur kommer vi då tillrätta med problemet? Vad är grundproblemet? Grundproblemet är inte religionen utan det handlar nog snarare om att människor på olika sätt far illa. De är fattiga, det är krig, de känner sig marginaliserade, de hamnar i sociala sammanhang som vänder världen och samhället ryggen o.s.v. Jag har förstås ingen svar på hur man löser det.

Rekomenderad läsning är Terror in the mind of God av Mark Juergensmeyer, Holy Terror av Bruce Lincoln, När religionen blir ond av Charles Kimball.

Andra bloggar om: religion, samhälle, politik, terrorism

Bodström och demokratin

Om man tror att enda sättet att bekämpa grov kriminalitet och terrorism genom att ge upp våra fri- och rättigheter så tänker man väldigt konstigt. På vilket sätt kan vi få ett bättre och säkrare samhälle med sådana åtgärder? Ändå är det precis det som Thomas Bodström vill. Han vill att statliga hackers ska kunna bryta sig in i våra datorer och övervaka varenda tangentknappstryckning, utan att vi är misstänkta för något brott. Det räcker att vi känner någon som fildelar. Han vill också att alla våra telefonsamtal, e-post, google sökningar ska registresras och sparas. Hur är en sådan övervakning av medborgarna förenlig med demokratiska fri- och rättigheter? Svaret är naturligtvis att det inte är det. Oscar Swartz skriver i en ledare i ETC:

I EU var Sverige drivande för att avskaffa den oregistrerade kommunikationens princip i den digitala världen. Det som nyss var förbjudet lyckades höken Bodström baxa fram till ett EU-direktiv för lagring av uppgifter om vårt telefonerande, mejlande och våra uppkopplingar till nätet.

Hur länge dröjer det sen innan någon politiker tycker att det inte räcker med att vi övervakar den digitala världen, kan vi inte registrera vilka böcker som medborgarna lånar på biblitoteken. Varför inte införa åsiktsregistrering när vi ändå håller på?

Nej, inskränkningar i allas våra friheter och rättigheter är inte någon framgångsrik väg för brottsbekämpning och det är inte någonting som hör hemma i en demokrati. Det är en otäck och skrämmande framtid vi snabbt rusar mot om dessa förändringar genomförs.

Se också ekots artikel Hårdare övervakning av datorer utreds

Andra bloggar om: bodströmsamhället, politik, demokrati

Journalisten och utredningen

Jag har undrat varför journalisten Dilsa Demirbag-Sten verkat vara så irriterad på utredningen Den segregerande integrationen (PDF) som nyligen publicerades, eller rättare sagt varför Demirbag-Sten var så upprörd över redaktören för utredningen Masoud Kamali. Senast idag skrev hon om detta i artikeln Ministerns förlängda arm. Svaret fanns närmare till än jag trodde. På sidan 15 i utredningen skriver nämligen Masoud Kamali såhär:

En tredje illustration kan klargöra argumentet rörande medias roll för utövandet av symboliskt våld. Några få personer med invandrarbakgrund får relativt stort utrymme i media och används som "experter" från "dem" som sak säga "sanningen" till "oss". En av dessa av majoritetssamhällets valda experter är Dilsa Demirbag-Sten. Hon dök upp i mediala sammanhang genom att föreslå att det ska krävas "körkort i svenska värderingar för invandrare" eftersom deras kultur och värderingar ligger långt under den svenska. Sedan gjorde hon en kometkarriär genom att få stort utrymme i mainstream-medier som Expressen, Svenska Dagbladet och nyligen i Dagens Nyheter. (Min kursivering)

Det finns alltså personliga skäl till Demirbag-Stens ilska. Det handlar således inte om att kritisera rapporten utan om att ge igen för att ha blivit så nesligt skildrad i en statlig utredning. Kamali skriver vidare:

Demirbag-Stens kometkarriär som "journalist" är ett tydlig exempel på majoritetssamhällets koopteringsmekanism: vill du göra karriär, måste du andrafiera "de andra", till och med i större utsträckning än vad "vi" gör.

Notera citationstecknen över ordet journalist.

Här har vi alltså svaret på varför Dilsa Demirbag-Sten hävdar att forskningsresultaten är baserade på dåligt underbyggda generaliseringar med tvivelaktiga motiv.

Andra bloggar om: media, samhälle, debatt

Förslag till trovärdigare journalistik

Skulle det inte vara en bra idé om massmedier noggrannare angav källor. I det fall då t ex artiklar finns publicerade på nätet är det ju också möjligt att länka till andra texter. Men det är klart det kanske inte blir lika bra rubriker om media tvingas hålla sig till fakta. Dock skulle det bidra till en större trovärdighet för journalistiken.

En annan sak som jag anser att svenska medier snarast bör införa är en liten ruta brevid artiklar som hänvisar till bloggar som skriver om den aktuella artikeln. Jag har sett att bland annat Newsweek gör så, men jag har inte sett någon svensk tidning göra det.

Möjligheten att kunna kommentera artiklar är också mycket bra. Men inte alla tidningar erbjuder den möjligheten, t ex Dagens Nyheter. DN har, som bekant, inte heller någon möjlighet att lämna kommentarer på deras valblogg. Man kanske är rädd för att någon ska säga emot, för då kan det ju visa sig att man måste stå för det man skrivit. Men envägskommunikation är förlegat, dialog är att föredra.

Tre förslag som enkelt skulle gå att genomföra och som skulle höja kvalitén på det journalistiska materialet.

Andra bloggar om: media, journalistik

Lyckligast är danskarna

Danskarna är tydligen lyckligast men Sverige sladdade in på en sjunde plats strax före Bhutan enligt en brittisk undersökning. Men hur mäter man lycka? Är inte det en ganska subjektiv upplevelse?

Hur tänker SVT:s ledning?

Idag skriver Olof Dahlberg, redaktör för Dokument utifrån, i debattinlägget SVT:s ledning agerar i panik om SVT:s tidigare uppmärksammade förändringar. Jag skrev om det här, men det finns anledning att uppmärksamma frågan igen. Dahlberg skriver bland annat:

Ett public service-företag har alltså ett klart annorlunda uppdrag än ett kommersiellt tv-bolag. Men i dag ser det ut som om SVT är på väg i en oroväckande riktning, från det mer ambitiösa materialet till det mer lättsmälta.

Jag undrar verkligen hur man tänker på SVT. Tänker man att SVT måste konkurrera med de andra kommersiella kanalerna om vem som kan göra det mest lättsmälta programmen? Återigen kan man också undra om SVT verkligen ska bedrivas med samma fokus på tittarsiffror och målgrupper som en kommersiell kanal måste göra? SVT ska väl stå för bredd, kvalitet och kunna erbjuda sådant som kommersiella kanaler inte kan erbjuda. Om SVT inte gör det blir frågan om TV-avgiftens vara eller icke vara åter aktuell. Själv tycker jag att public-service teve är en god idé men det förutsätter att public-service bolagen tar ett stort ansvar för vad man producerar. SVT:s ledning verkar väldigt osäkra på vad man har för uppdrag. Dahlberg skriver:

Nu är det inte unikt för Sverige att public service-televisionen tappar tittare - och särskilt yngre tittare. Samma utveckling pågår i hela västvärlden. Det är däremot unikt att en ledning för ett public service-bolag så till den grad drabbas av panik att den tappar orienteringen och inte längre kommer ihåg vad som är kärnan uppdraget.

En fråga som jag undrar över, och som Dahlberg tar upp, är om nu SVT försköker bli mer likt de kommersiella kanaler vad ska vi då med public-service till? Det är en sak att det ibland behövs förändringar i programutbudet, en helt annan att ersätta kvalitet med skräp.

Andra bloggar om: media, SVT, public service

Man skriver

Man skriver och försöker formulera tankar. Man försöker skriva intressant. Man ställer frågor som förblir obesvarade. Man skriver mer. Man har läsare som passerar. Man tänker att någon möjligtvis skulle kunna kommentera. Man möts av tystnad. Man skriver nytt och tänker att detta borde väl någon annan också ha någonting att säga om. Man undrar. Man skriver inte alltid för att få igång en diskussion. Man skriver ibland endast för att skriva. Man vill andra gånger ha respons. Man väntar.

Där jag bor

Ovanför dörren i köket sitter en skylt som varnar för brandfara. Någongång har någon förmodligen snott den skylten och i ett försök att vara roligt satt upp den i köket. Någon stundent förstås. Här bor bara studenter. Det finns spår här och var av människor som tidigare bott här. Bilder på anslagstavlan med personer som för mig är helt okända. Vykort från lika okända avsändare. Huset har stått här ett tag. Många har hunnit passera.

Ett litet rum som idag används som skrubb med allehanda bråte i har tidigare tjänat som telefonkiosk. I skrubben finns ringknappar som är kopplade till lägenheterna, så man kan informera lägenhetsinehavaren om att han eller hon har ett telefonsamtal. Vid knapparna sitter handskrivna gulnade lappar med namn på tidigare hyresgäster. På dörren hänger en skylt där det står: Telia Telefonkort. Skylten har Telias gamla logotyp. På insidan av dörren sitter ett papper fasttejpat där det står: Folk i den här korridoren 1990 till ... Sedan spalter för varje lägenhet och namn på människor som bott här, vad de studerat och vilken ort de kommer från. Mitt namn står också där.

Mest lite svammel

Då sitter man i sitt rum igen och kaffebryggaren står och puttrar i vanlig ordning. Allt är sig likt, inget har förändrats. På teve har nyss Miss Marple börjat. En gulligt och lättillgänglig pusseldeckare på den engelska landsbygden á la femtiotal. Maten är inhandlad, middagen uppäten och solen är på väg ned.

I morgon måste jag sätta igång och skriva färdigt mina uppgifter till sommarkursen, det är det enda som står på schemat, men det kommer nog att ta en stund att slutföra.

Men nu ska jag hänge mig åt teven och kaffet. Och jo, jag vet att jag skrev tidigare idag att jag skulle skriva något intelligent men nu blev det som det blev. Jag ber om ursäkt för det. Hoppas ingen kom till skada. Jag är då i alla fall välbehållen.

Nej, nu börjar jag svamla lite väl mycket så jag slutar här.

Återkommen till mitt hem

Nu är jag hemma igen och lite småtrött som man blir efter att ha kört bil i några timmar. Mina blommer var inte så torra som jag trodde (om nu det intresserar någon). Men här blir det ingen vila för jag måste genast inhandla mat. Ingen rast och ingen ro.

Nej, får se till att skriva nåt intelligentare senare ikväll för sånt har pladder orkar ju ingen med i längden. Am I right or am I right?

Men som sagt iväg till Konsum och ordna föda.

Vi ses!

Kristna grupper i USA och den sista tiden

Såg nyss på CNN att en del kristna grupper i USA ser Israel Libanon konflikten som ett tecken på att vi närmar oss appokalypsen. De hävdar att det finns tydliga kopplingar till det som skrivs i uppenbarelseboken och den senaste tidens händelser och de menar att vi måste förbereda oss för den sista tiden, att världen som vi känner den kommer att drastiskt förändras. Stora och allvarliga saker är på gång således.

Men det är inte första gången som olika religösa grupperingar har förutspått tidens sista dagar, tron på världens undergång finns inom de flesta religioner i lite olika varianter. Hittills har alla sådan förutsägelser som bekant visat sig felaktiga.

Tolkningen av uppenbarelseboken skiftar också, en hel del präster hävdar att man nog inte sak ta det så bokstavligt det som står skrivet där och påpekar också att det rent av är oansvarigt att gå ut och skrämma upp människor med en allt för bokstavlig tolkning av skriften.

En av människorna som tolkar Bibeln mer bokstavligt är den amerikanske pastorn Jerry Falwell som man nog med fog kan säga hör till den lite mer konservativa kristanhögern i USA (för att uttrycka det hela lite försiktigt) men hur det än är med den saken så skriver han på nätet:

It is apparent, in light of the rebirth of the State of Israel, that the present day events in the Holy Land may very well serve as a prelude or forerunner to the future Battle of Armageddon and the glorious return of Jesus Christ.

Denna tro på att den sista tiden skulle vara närstående gäller nog också mest vissa grupper av den kristnahögern i USA. Jag har inte sett eller hört någoting om att svenska kristna delar denna syn på konflikten i mellanöstern. Men vad vet jag, det kanske vimmlar av sådana också i Sverige.

Andra bloggar om: samhälle, religion, mellanöstern, usa

Förberedd för återtåg

Rutorna på bilen putsade: Check
Lyktorna: Check
Oljan: Check
Så då är det bara samla ihop kläder och böcker och andra grejer och imorgon åker jag tillbaka till Umeå och mina förmodligen rätt torkade blommor och en förmodat överfullt postfack.

Hade tänkt försöka sammanfatta min Lulevistelse på nåt klämmigt sätt men ids int göra det just nu. Jag får återkomma.

Hos syrran i skogen med myggen

Ikväll var jag och mina föräldrar till min syrra som kommit hem efter några dagar i Umeå. Syrra bor i skogen, vilke är fint men väldigt, väldigt myggigt. Förutom myggen så var det trevligt där. Fick stryk av syrrans son i fotboll på playsstation. Spelarna gör sällan som jag vill.

Nu blir jag bländad av kvällssolen som skiner in genom köksfönstet här hos mina föräldrar. På onsdag återvänder jag till Umeå så i morgon blir sista dagen här i byn. Ska bli skönt att komma hem även om det ju förstås är fint här.

Nu ska jag gå ut i den fina sommarkvällen och se om jag kan bli lite mer myggbiten.

Ute i värmen

Sitter ute i värmen och dricker kaffe. Läser Jan Guillous Vägen till Jerusalem, den är helt okej. Måste göra någon lunch. Måste läsa tidningar. Måste läsa en kursbok.

Så många måsten.

Men det är som bekant söndag, vilodagen. Så man kanske kan ta det lugnt med alla måsten. Man kanske ska njuta av värmen och sommaren, men hur gör man det?

Nej, jag struntar nog i det och fixar mat och sedan hugger jag in på en bok.

På natten

Ute var det fuktigt, en bil passerade, bromsarna gnällde. I övrigt är det tyst och stilla i byn. Det är fortfarande ganska ljust. Skymningsljus. Jag gick in hällde upp ett glas vatten, tänkte på en vän av ingen anledning alls. Tänkte jag måste ringa, det var någon månad sen sist. Men det kan vänta ett tag till.

Nu går jag till soffan och ser färdigt filmen.

Sedan då? Ja, sedan får vi se. Det blir en ny dag.

I England ca 1950

Ibland tänker jag att man skulle bott på den engelska landsbygden i mitten av 50-talet. Jag skulle gå runt där i en snygg tweedkostym och puffa på min pipa. Huset jag bodde i skulle naturligtvis vara gigantiskt. Med ett enormt bibliotek med stora möbler i mörka träslag. En kamin på ena väggen. Där skulle jag sitta och läsa, puffa på pipan, dricka en whisky och skriva. Där i biblioteket skulle mängder av professorer, författare och andra intressanta människor samlas och diskutera. Fast, i min fantasis engelska 50-tal så existerar det datorer, mobiltelefoner och andra nödvändiga moderniteter, skulle inte stå ut annars.

En avkopplande dag

Det har varit en ganska lugn dag, en avkopplande lördag. Jag har suttit ute och läst, sedan gick jag in en stund och satt där och läste, sedan gick jag ut igen. Jag läste Jonathan Pestes bok Religion och terrorism. Den ingår i sommarkursen. Sedan satt jag på altanen och läste bloggar, kollade CNN och en massa annat. Inga större händelser alltså. Men det har varit varmt och soligt. Det har varit sommar idag. Det har varit bra.

Jag måste erkänna att jag har gått runt och försökt komma på vad jag ska skriva i bloggen idag, utan att lyckas komma på något.

Jag måste erkänna att jag satte mig här nu och tänkte jag skulle skriva något intelligent och tänkvärt men allt som kom ut var detta. Det blir så ibland. Det är inte varje dag man har några stora tankar att förmedla, fast man vill gärna tro det. Men det kanske är bra som det är. Det kanske duger.

En sista truism: Det är skönt med sommar.

Det är hemskt

Dagen slingrar sig sakta mot kväll och jag sitter här uppkopplad följer utvecklingen i mellanöstern. Men jag kan inget göra, kan bara hoppas att FN, EU och andra inflytelserika länder kan stoppa det hela. Jag kan bara hoppas att det upphör snarast och att inga fler människor dör.

Men här sitter jag och det är långt till Beirut. Jag ser på CNN, jag läser bloggar. Är smärtsamt medveten om att det inte hjälper dem. Det är lite frustrerande, eller snarare irriterrande.

Världen är hemsk ibland, det är tyvärr ingen nyhet

Andra bloggar om: politik, beirut, israel, mellanöstern

Beirut

Om ni inte läst artikeln Nu kommer Beirut att dö i DN av journalisten Robert Fisk så gör det. Välskriven, tänkvärd och sorglig.

Andra bloggar om: politik, beirut, israel, mellanöstern

En tanke

Skulle det inte vara möjligt att ordna ett rikstäckande trådlöst bredbandsnätverk så att man kan koppla upp sig oavsett var i landet man befinner sig?

Ute på altanen

Sitter ute på altanen och dricker kaffe med mina föräldrar och min morfar. Solen skiner just nu fast inte är det någon sommarvärme direkt.

Stilla så stilla

Jag sitter här i Bälinge. Gör inte så mycket annat än läser. Det finns inte så mycket annat att göra. Jag vill just nu inte göra så mycket annat. Följer med i nyheterna. Försöker förstå. Förstår inte allt men det gör ingen annan heller. Ärligt talat, är det inte så att de flesta av oss irrar omkring i våra liv och förstår endast en bråkdel av allt som händer?

Så här sitter jag i Bälinge och duger, för att parafrasera Bob Hansson. Kan inte så mycket annat göra. Skriver ned några ord här. Knappast några välformulerade rader. Knappast nånting som är av intresse för någon annan. Men skriver gör jag ändå. Undrar ibland varför, fast man kanske inte ska fundera så mycket över sånt. Man ska kanske bara forsätta skriva.

Radion står på, men jag lyssnar inte, det är P4 Radio norrbotten. Någon måste ju lyssna på det också.

YouTube kriget

Såg en intressant artikel i Time magazine The YouTube War som handlar om hur amerikanska soldater i Irak skildrar det de upplever i korta ofta musiksatta filmsnuttar som läggs upp på sidor som YouTube.com. Journalisten Ana Marie Cox skriver:

Growing up in a world where they can swap MP3s as well as intimate details about their lives via MySpace or Facebook, American soldiers are swapping their Iraq experience as well. There's a byte-enabled intimacy to "The War Tapes," the film that bills itself as the first documentary about the war filmed by those fighting it. Critics of the mainstream media's war coverage might hope that the soldier's unmediated view would be a more positive one. Vice President Cheney complained last March that the public's dwindling support for the war was due to the "perception that what's newsworthy is the car bomb in Baghdad," rather than what success has been had "in terms of making progress towards rebuilding Iraq." Talk show host Laura Ingraham encouraged those covering Iraq to "talk to those soldiers on the ground" in order to get a sense of all the good things happening there that should be "celebrated." By that logic, putting cameras in the hands of those soldiers on the ground should provide enough celebration for an "Up with Iraq" musical.

Andra bloggar om: politik, irak, media

Israel och Beirut länkar

Två länkar till intressant bloggar från Israel och Beirut.

http://www.bloggingbeirut.com/

israelibunker.blogspot.com

Andra bloggar om: politik, israel, libanon, mellanöstern

Lunchtime, Dylan och musiken i min bil

Man kanske skulle ta och göra något vettigt, tänker jag. Men vad det skulle vara vet jag inte. Läsa någon bok. Det är väl vettigt? Först ska jag äta lunch, sedan kanske jag sätter mig ute med en bok.

Jag skulle ha tagit med några skivor hit upp, tänker jag och kommer sedan på att jag har några i bilen. Måste gå ut och hämta dem. Insåg att jag inte lyssnat på någon musik sedan jag kom hit till Luleå. Borträknat radio då förstås. Konstigt. Normalt sett lyssnar jag på musik varje dag.

Vad har jag för CDs i bilen? Några Dylan, nån Neil Young, nån soul, nån mer som jag har glömt. Lite få, men det får duga - har inget annat val. Dylan funkar ju i alla lägen.

Jag har aldrig förstått vad det är som gör Dylan så bra. För han är bäst. Vi vet ju alla att han inte sjunger speciellt vackert - fast han sjunger speciellt. Han spelar ganska risigt munspel. Hans texter är grymma, men det är inte alltid som man lyssnar så noga på texterna. Det är bra sväng i de flesta låtar, även de låtar när det bara är Dylan och en gitarr får han till nåt fint sväng.

Nej, jag vet inte. Dylan är grym helt enkelt. Jag får nöja mig med det.

Men jag skulle ändå vilja veta hur han gör.

Lugn dag med Lincoln

Det har varit en ganska lugn dag. Har mest läst och läst. Boken Holy Terror av Bruce Lincoln är mycket intressant med ett rätt så teoretiskt resonemang om terrorism, framförallt om 11 september. Lincoln har analyserat George W Bush tal till nationen och Usama bin Ladens videofilmer och Lincoln gör en del intressanta observationer. Men det orkar jag just nu inte gå in på utförligare, jag får skriva om det någon annan gång.

Det får räcka för idag.

Kallt med mörka moln

Det är rätt kallt här idag och det ser ut som det kommer att börja regna när som helst. Trist. Lika bra att hålla sig inne och läsa en bok. Idag hade jag tänkt läsa Bruce Lincolns Holy Terror.

Jo, det blir nog bra det. Lite kaffe på det så är allt prima.

Förresten är det någon som använder ordet prima längre?

Politikerna och verkligheten

Dagens huvudledare När vi blir dom och dom blir vii Dagens Nyheter tar upp en viktig sak. DN skriver:

När moderatledaren Fredrik Reinfeldt mötte pressen i Almedalen hymlades inte om skälet till att partiet valt rättstrygghet som ett av tre fokus i valrörelsen. Det var, menade Reinfeldt, för att undersökningar visat att människor känner oro inför brottsligheten.

Några utläggningar, några förklaringar om i vilken mån denna rädsla är befogad bjöd däremot inte Reinfeldt på. Bara sin beredvillighet att forma en politik utifrån en i många fall felaktig bild av verkligheten. Det finns ett ord för det: opportunism.

Det är besvärande och lite generande att vi idag har politiker som är beredda att utforma politiken utifrån känslor som inte är grundade i fakta. Ett annat exempel på detta är när Folkpartiet gick ut och ville detaljstyra skolan och hävdade att sverige låg sämst till i jämförelse med andra europeiska länder. Det visade sig dock rätt snabbt att Folkparitet inte hade någon ordentligt faktaunderlag för dylika påståenden. Ytterligare ett annat exempel är frågan om kameraövervakning, där det inte finns någon forskning som visar på att en sådan åtgärd har den effekt man säger att man vill uppnå med övervakningen.

När politiker talar om brottslighet, förvisso även när de talar om andra frågor, så använder de sig allt för ofta av känsloargument, anser jag. Dagens nyheter skriver:

Politikerna talar hellre om att "du ska kunna vara ute" och att buset, eller vilket ord man nu än väljer, "ska sitta inne". Men med straff som blivit längre och längre, samtidigt som de allvarliga brotten - som mord - är ungefär lika många som de alltid varit, är det mer att förvilla än att förklara.

Som jag skrivit om tidigare, men det tål att upprepas, det är dags att politikerna börjar tala om viktiga och verkliga frågor och att de kommer med sina förslag på åtgärder som baseras på fakta och inte på några lösa antaganden. Endast då kan vi få en effektiv åtgärder på problem som brottslighet.

Andra bloggar om: politik

Tillbaka i Luleå

Jag är nu uppe i Luleå igen. Har spelat fotboll med syrrans ungar som nyss kom hit. Jag ska också försöka hinna med att läsa några kilo böcker som jag nästa vecka, när jag är hemma igen, ska skriva PM om.

Det är söndag så det händer inte så mycket här i byn. Tror jag ska äta en glass och gå ut och sätta mig i solen och vara slö en stund.

En spelning

Jag sitter där på scenen och spelar mina låtar tillsammans med M. På plats är kanske 30 personer som sitter runt eldar långt där borta. Framför scenen är det tomt. Det blåser väldigt mycket, mina textpapper fladdrar i vinden. Min egen gitarr hör jag knappt, jag säger åt tecknikern att höja ljudet i medhöret. Jag hör lite bättre, men när M drar på med elgitarren så hör jag inget annat än den. Låten tar slut och publiken applåderar artigt. När vi spelata ytterligare några låtar har gitarren stämt ur sig. Ibland märker jag att M inte verkar höra min gitarr så jag måste börja följa honom istället. Vi spelar fel i var och varannan låt. Några låtar går riktigt bra. Tror jag. Det är svårt att veta eftersom jag knappt hör någonting i monitorn. Efter 45 minuter är det över och vi tackar och kliver av scenen.

Minskar brottsligheten med övervakning?

I Expressen skriver Isobel Hadley-Kamptz i ledaren Vägra ange din granne om övervakningsmanin i samhället. Argumentet att den som inte har någonting att dölja inte heller har någongting att frukta och därför borde man acceptera ett visst intrång i den personliga integriteten, är ett dåligt argument. Man kan fråga sig varför i staten ska veta vad jag gör eller hur jag lever eller vilka böcker jag läser eller vem jag ringer. Varför ska staten lagra uppgifter om vilka webbsidor människor besöker eller vem de skickar e-post till? Det har nu också visat sig att kameraövervakningen i Malmö inte alls har lett till någon minskad brottslighet. Under de fem år som man har haft övervakning på Möllevångstorget i Malmö har systemet inte kunnat hjälpa till att fälla en enda brottsling.

Finns det överhuvudtaget några vetenskapliga belägg för att ökad bevakning av medborgarnas förehavanden leder till minska brottslighet? Bör vi inte först ta reda på fakta innnan vi springer in i ett övervaknings- och angiverisamhälle?

Hadley-Kamptz skriver:

I Lerums villaidyll uppmanar kommunen nu invånarna att ange varandra anonymt på internet. Om grannen jobbar svart, om grannens ungar dricker folköl, om nån klottrar på grannens vägg.
Visst kan det vara rimligt att ingripa om man ser hemskheter begås.
Solidaritet handlar om att bry sig om. Men att anonymt tipsa kommunen? En kommun som aktivt uppmanar oss att spionera på våra grannar?

En kommun som aktivt uppmanar oss att spionera på våra grannar, vad är det för samhälle vi får då? Får vi verkligen ett öppnare och tolerantare samhälle om vi ska springa runt och spionera på varandra? Får vi verkligen ett bättre samhälle om staten registrerar och spionerar på medborgarna?

Brottsbekämpning måste bygga på kunskaper - inte på känslor. Skriver Tobias Karlsson, doktorand i ekonomisk historia vid Lunds universitet i dagens Västerbottens-Kuriren. Där kan jag inte annat än hålla med. Vi kan inte tro att vi ska kunna bekämpa brott utan att först ha goda kunskaper om vilka åtgärder som faktiskt leder till en minskad brottslighet.

Andra bloggar om: övervakning, politik, samhälle

De intellektuellas ansvar

De intellektuella har ett ansvar att delta i den offentliga debatten anser jag. Fler intellektuella borde mer aktivt gå ut och diskutera viktiga samhällsfrågor och inte enbart ängna sig åt detta inom akademins bekväma värld. Det kan förvisso vara lite väl magstarkt att hävda att de intellektuella skulle ha ett särskilt ansvar, men de besitter onekligen kunskaper som kan berika samhällsdebatten.

Visst, det finns en hel del av dem som faktiskt är med i debatten, men det är alldeles för få. Det är oftast samma människor som förekommer i media och vid olika publika arrangemang. En handfull människor som får komma till tals, det är ett problem. Här har onekligen media ett stort ansvar att ta, men det är inte enbart media som är boven i dramat. Det intellektuella själva har också ett synnerligen stort ansvar att aktivt söka upp arenor där samhällsdiskussionen kan föras.

Jag efterfrågar en livligare disussion och att en större mängd röster ska höras. Bloggen är på många sätt en utmärkt möjlighet att kunna för diskussion och sprida tankar och idéer men jag menar att det inte får stanna inom bloggosfären. Den diskussionen måste föras på alla möjliga platser.

Självklart efterfrågar jag också en saklig, öppen och med välgrundade argument förd diskussion, där man undviker pajkastning och osakliga påhopp. Kanske är jag överoptimistisk men jag tror att det enbart genom diskussion och samtal kan vara möjligt att göra samhället bättre och rättvist.

Möjligen är detta en utopi, möjligen är detta allt för höga krav jag ställer. Men vi, alla, inte enbart de intellektuella, borde göra ett försök.

Andra bloggar om: intellektuella, politik, samhälle, debatt

Integrationpolitikens problem

Det börjar vara på tiden att tänka om när det gäller integration. Det är dags att sluta upp med vi-och-dom tänkandet. Integration är ett begrepp som i grund och botten betyder: sammanföra till en helhet. Men det används i allt för stor utsträckning i betydelsen att det är "de andra" som ska anpassas till "oss". Denna betydelse av begreppet går att återfinna i integrationspolitiken, som i mångt och mycket går ut på just detta. Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Uppsala Universitet, skriver idag på DN-debatt:

Integrationspolitikens grundproblem är att befolkningen delas i en integrerad grupp, "svenskar", och en icke-integrerad grupp, "invandrarna". "Svenskar" betraktas vara den grupp som ska integrera "invandrarna". Invandrarpolitiska utredningens förslag (SOU 1996:55) som låg till grund för skapandet av integrationspolitiken var i själva verket en introduktionspolitik som skulle "få ut invandrarna" i arbete. Trots politiskt korrekta deklarationer lade Invandrarpoli­tiska kommitténs rapport (1996:55) sitt fokus på "invandrarnas brister".

Kommitténs förslag och underlag var färgade av den diskursiva rasistiska framställningen av "invandrarna som problem" som introducerades i den svenska debatten i början av 1990-talet och sedan blev en dominerande diskurs även i den etablerade politiken

Kamali pekar på några stora problem med dagens integrationspolitik och han skriver:

Nuvarande integrationspolitik och integrationsarbete förstärker den strukturella/institutionella diskrimineringen och är en del av problemet med den misslyckade integrationen.

Masoud Kamali menar att man ska skrota alla myndigheter som sysslar med integration och han skriver:

Integrationsverket måste omvandlas till ett introduktionsverk som har som sitt huvudmål att tillgodose nyanländas omedelbara behov.

Här kan ni läsa hela utredningen Den segregerande integrationen.

Andra bloggar om: integration, politik
Technorati tag: Integration, politics

Repat

Repat igen. Det gick bra. Nu trött.

Om ni tycker jag verkar korthuggen så är det för att man blir lite trött av att skråla och spela gitarr i nån timme. Tömd på enerig. Så nu ska jag slappa i en halvtimme, sen är batterierna laddade.

Flitigt värre

Jag har suttit sen i morse och skrivit och skrivit och skrivit och läst och försökt att sammanfatta och diskutera det jag läst på ett vettigt sätt. Det är väldigt stimulerande och rätt svårt emellanåt. Jag har fått upp farten och det är väldigt skönt.

Nu är det lunch så det får bli ett litet avbrott i skrivandet.

De tar sig

Det går onekligen framåt med PM:et, fast långsamt, inte alls i det tempo som jag är van vid. Varför är det så? Måste vara för att jag är inne i nåt slags sommarlunk. Men det känns som om jag i alla fall tillfälligt är på väg ur det där.

Än har jag några sidor kvar att både läsa och skriva innan jag kan mejla iväg texten. Men kvällen är ung.

På gång

Nu har jag äntligen kommit igång ordentligt med skrivandet av mina PM, som ju är exeminationen på sommarkursen jag läser. Så det här blir nog bra, trots att jag inte fick klart det igår som jag hade tänkt. Men, idag ser det verkligen mycket bättre ut.

Ett annat landskap

I.

Så här kan det inte vara meningen att det ska fortsätta i resten av livet, tänkte han när han satt en dag på jobbet och gjorde samma sak som han gjort vid samma tidpunkt förra året. Allting upprepar sig. Han lämnar sin lägenhet kl 7:47 varje morgon, går den korta vägen till arbetet. Han tänder skrivborslampan, knäpper på datorn, hänger av sig jackan på stolen, knäpper på radion och justerar volymen. När datorn har kommit igång ordentlig börjar han arbeta.

Han gör broschyrer, justerar bilder, ringer ett och annat samtal oftast om någon datafil som kommit med e-posten men som är skadad. "Kan du prova med att mejla den igen?" frågar han. "Jo, visst. Vi provar". "Bra fint, om allt är okej så har mejlar jag sedan utkastet på annonsen i eftermiddag".

Han dricker sitt kaffe kl 9 tillsammans med de andra. Han ser ut genom det stora fönstret på övervåningen vid det stora ovala, mörkbruna bordet där man ibland sitter med en kopp i handen papper utspridda och en kund som tittar och kommenterar. Men nu är det fikarast, samtalsämnen är det vanliga, skämten likaså. Så hans tankar svävar iväg. Ska det vara så här? Samma sak dag ut och dag in. Visst ibland händer någonting annorlunda men i stort är det ganska förutsägbart.

II.

Det var lite svårare än han trodde men efter mycket funderande och samtalande med vänner och familj har han beslutat sig och sagt upp sig. Han känner sig lättad och förhoppfull. Lägenheten är tömd och alla hans ägodelar är nedpackade. Imorgon tar han bilen och kör 30 mil till hans nya liv. Det kommer att bli ett liv med snävare budget inser han. Men det måste det vara värt.

Han är i en helt annorlunda värld nu, ett annat landskap inte olikt det gamla men annorlunda. Han studerar, strävar efter att så småningom kunna plocka ut en examen. Han tänker att detta är en fantastisk lyx. Han har möjlighet att på ett helt annat sätt än tidigare kunna styra sina dagar. Det är stimulerande och utamanande men vad det ska leda till vet han inte.

Är han lyckligare? Ja, ibland. Men vad är lycka? Det gamla livet var inte olyckligt bara enformigt. Eller rättare sagt han upplevde det som väldigt enformigt. Sedan var det ju det där med att han kände att han började bli äldre och han tänkte: Om jag inte förändrar mitt liv nu, så kommer jag förmodligen att vakna upp om 15 år och ångra att jag inte provade något annat medan jag fortfarande var rätt ung.

Lite mer än 2 år har gått sedan han flyttade. 2 och ½ år för att vara exakt. En ganska kort tidsrymd. Men ändå känns det gamla livet avlägset.

Raindrops keeps falling on my head

Det regnar här. Skönt med lite omväxling. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen sol och värme. Men, som sagt, variation är alltid bra. Nu måste jag kasta mig in i några böcker, hade ju tänkt skriva klart ett PM och mejla det idag. Vette sjuttom om jag går i land med det idag, men det är planen i vilket fall.

Politiker dumförklarar oss svenskar

Jan Guillou skriver i sin kolumn i Aftonbladet något intressant och viktigt. Nämligen om politikernas ovilja att tala om viktiga frågor - verkligt viktiga och inte huruvida det ska vara åldersgräns för deltagare i dokusåpor. Han pekar också på politikernas brist i förtroende för väljarnas intelligens. Jan Guillou skriver:

Vi anses som folk tydligen vara komplett ointresserade av världspolitikens största fråga. För oss är kravet på åldersgräns i dokusåpor viktigare än kriget mot terrorismen, tycks en samfälld politikerkår mena. Det svenska folket skulle numera ge blanka fasen i omvärlden? Det är en ohyggligt pessimistisk, och nedlåtande föraktfull, analys.

Den ende som tog upp frågan om israels terror var vänsterledaren Lars Ohly. Varför var de andra politiska ledarna så tysta? Guillou skriver också:

Israels syfte är att injaga skräck i en hel befolkning och att få fart på sjukdomsepidemier genom att slå ut vattenförsörjningen och hindra införsel av läkemedel till de palestinska sjukhusen.
Sakligt sett är allt detta oomtvistat. Men som terrorism räknas inte den israeliska terrorismen, vilket fullkomligt undergräver de västerländska demokratiernas trovärdighet.

Börjar det inte vara på tiden att våra politiker börjar syssla med sådant som är viktigt och kommer med konkreta förslag på åtgärder? Börjar det inte vara på tiden att vi har politiker som vågar tänka själva och som litar på att vi, väljare, kan tänka själva? Är det inte på tiden att politikerna inser att vi, väljare, är intresserade av världspolitiska frågor?

Andra bloggar om: almedalen, politiker, israel, terrorism

Sjukt rolig radio

Radioprogrammet Mammas nya kille i P3 är ju sjukt roligt.

Vad musiken kan göra

Du knäpper på gitarrförstärkaren och plockar upp gitarren och spelar en stund. Du börjar tänka på när du var 15 och satt i den där skolans musiksal på rasten tillsammans med de andra musiknördarna. Visst ville ni bli rockstjärnor då. Vem vill inte det när man är 15? Vem vill inte bli sedd? Så nu sitter du på en helt annan plats idag. Ingenting ser ut som du trodde. Det är på många sätt bättre och framförallt helt annorlunda.

Du blev ingen rockstjärna och du kommer aldrig att bli någon heller men det spelar ingen roll. Även om det kan vara svårt för en del att tro dig när du säger så. Så är sanningen att det faktiskt inte gör någonting. Jo, du är helt ärlig när du säger så. Det var aldrig därför du började spela. Du spelade och spelar för vad musiken kan få dig att känna. För att du förflyttas till en helt annan plats - när musiken verkligen fungerar. De andra gångerna så kämpar du för att nå den känslan. Det lyckas sällan. Men det är den känslan som är drivkraften.

Men visst du sprider gärna dina låtar till andra. Om intresse finns. Det finns det ibland. Du är också rätt stolt över en del av låtarna, men långt ifrån alla. Fast det gör inte heller någonting, för låtarna är bara något som du gör när du har lust. Om det blir bra så är det fint, om det blir dåligt så börjar du på en ny.

Kanske kommer du att fortsätt med att spela musik i hela ditt liv, kanske inte. Det är också sekundärt. Det primära är att just nu spelar du och gör musik för att du vill och för att du känner att det på något vis ger dig någonting. Tillför ditt liv någonting extra.

Exakt vad vet du inte och det kanske du aldrig får reda på heller. Men du forstätter en stund till.

När muren föll

Just idag är det min favorit på Thåströms platta Skebokvarnsv. 209. Hela plattan är ju grym men När muren föll är någonting extra. När stråkarna börjar och slidegitarren kommer in just innan Thåström börjar sjunga - det griper tag. Som när han sjunger några fantastiska rader:

Och jag som aldrig gjort en kvinna glad
kände att jag bara måste få vara med dig

Sorgligt, vacket och bara så ruskigt bra.

Vad kan man göra i Luleå?

Jag åker snart upp till Luleå igen och min pappa undrade om det var något som jag ville göra när jag är där. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara. Vad kan man göra i Luleå? Så är det någon som har nåt förslag så tar jag tacksamt emot det. Fast kom inte dragande med att åka ut till Klubbviken eller nåt sånt dumt. Klubbviken är förvisso i skärgården men är i grund och botten inget annat än en resturang (om den finns kvar) och en strand, och vad säger vi om stranden? Vi säger som Homer: BORING!

Galet, galet, galet

Den där nya sajten där man har tänkt hålla på med nåt så fruktansvärt osmakligt som jobbauktion. Fint tillbaka till 1800-talets arbetsvillkor bara, bra jobbat! Så här skriver de som driver sajten:

Grundprincipen är tagen från traditionella auktioner, där varje bud är tillgängligt och uppdateras i realtid. Eftersom uppdragsgivaren väljer sina kandidater efter pris och kompetens så är inga prisförslag bindande. Med det här konceptet tror vi att vi kommer reducera dagens arbetslöshet.

Idén är väldigt enkel att förstå, - Billigast och bäst får jobbet!

Detta är ju bara helt galet. Vad är det för några dårar som får för sig att starta en sådan sajt?

Att plugga i värmen

Vilken värme. Det är sådana här dagar som man skulle åka och bada. Men jag är en jävla badkruka, så det blir inget med det. Så jag sitter inne och ägnar mig åt att plugga. För ovanlighetens skull är det faktiskt svalare inne.

Jag läser religionshistorikern Torkel Brekkes bok Kains barn. Den är intressant, den handlar om hur man med religionen rättfärdigar bruket av våld. Exempelvis korståg, eller som i fallet med Aztekerna vars religion krävde en stor mängd människooffer till gudarna. Om man inte offrade till gudarna trodde man att världen skulle gå under. Eftersom Aztekerna hade så många offerritualer - där man bland annat skar ut hjärtat på människor medans de fortfarande levde - så var de tvugna att föra krig mot närliggande samhällen för att få tag på krikgsfångar som man då kunde offra. Rätt groteskt.

Fast trots att boken är intressant så går pluggandet lite segt. Jag skyller på värmen. Det måste bero på värmen. Vad skulle det annars vara?

Repetition igen

Vi hade ytterligare ett rep denna eftermiddag. Det tar sig. Jag blev väldigt trött och svettig - kanske ett gott tecken. Tyvärr så är mina finger toppar lite ömma just nu, man ska inte hålla upp med gitarrspelandet i mer än ett par dar, för håller man upp längre så mjuknar fingertopparna och sen tar det en vecka innan de är tillbaka till samma gamla vanliga bekanta och hårda fingertoppar.

Men det svänger katten.

Läste i SvD

Från Svenska Dagbladet:

Maud Olofsson menar att när väljarna är rädda för förändring måste man bättre beskriva hur vardagen skulle kunna se ut med borgerlig välfärd.
Man ska inte säga ”hushållsnära tjänster” utan berätta hur det skulle vara att komma hem till ett städat hus på fredagskvällen, där tvätten är färdig och gräset klippt.
– Alla skulle tänka: Åh, får jag ha det så, tror Maud Olofsson.

Men vem som ska städa och klippa åt den underbetalda stackare som utför den hushållsnära tjänsten förtäljer inte historien.

Nin a nin a nin nana...

Booiijing. Dagens boktips.
Jag kan verkligen rekommendera Zadie Smiths bok On beauty. Den handlar om två familjer, Belsey och Kippse. Ett litet citat från baksidestexten: "It puts low morals among high ideals and asks some searching questions about what life does to love".

Den är underhållande och välskriven, förstås.

Fräsigt omslag har den också.

Fläktande

Min bordsfläkt gick sönder så jag blev tvungen att åka in till stan och införskaffa en ny. Men nu reser sig frågan: Vad gör man med en trasig fläkt? Har den som utsmyckning eller bokstöd (skulle tro att den inte fungerar nåt vidare som det), kanske kan man använda den som vindsnurra. Ställa ut den i trädgården i stället för de där trägårdstomtarna (nu har ju jag inga trädgårdstomtar eller för den delen en trädgård) men om jag hade så...hmm... skulle jag nog knappast ha några trädgårdstomtar.

Kvällsrepetition

Ikväll har jag och M repat, det var lite ringrostigt till en början men efter andra genomgången av låtarna började det ta sig. Men vi måste verkligen repa några fler gånger den här veckan. Jag insåg ikväll att det ju är nästa fredag som giget är, den 14. Jag har hela tiden tänkt att det är flera veckor kvar men det är bara 10 dagar dit. Kanske dags att börja bli nervös. Fast nervositet är för mesar.

Giget är på RAJ-RAJ festivalen som är i Umeå den 14 och 15 juli. Om ni är i stan så kom förbi, det lär bli kul. Jag spelar kl 19:00.

Om vi bara får repa lite mer så kommer spelningen att gå fint. I annat fall så kommer det att bli nånting att kunna minnas och skratta åt - det är ju alltid något.

Okoncentrerad

Har väldigt svårt att koncentrera mig på läsningen just nu av någon oklar anledning. Kan bero på att Dick Harrison skriver väldigt faktaspäckat. Det är namn och årtal i var och varannan mening. Mina tankar far iväg när jag läser och när jag upptäcker det måste jag bläddra tillbaka några sidor och börja om. Det tar väldigt lång tid att läsa ett kapitel när man gör så.

Det blir väl knappast mer läst av att sitta här och skriva. Bäst att återgå till boken.

SVT och oberoendet

Läser Mikael Olssons artikel på DN-debatt och blir minst sagt bekymrad. Anledningen är SVT:s lednings beslut om att skära ned budgeten för nyhets- och dokumentärproduktioner. Resultatet av detta blir som Olsson skriver: "Mindre av kvalificerad journalistik och dokumentärfilm och mer av förströelse".

SVT verkar sträva efter att bli som vilket som helst av alla de andra medieföretagen. Man ser ut att ha en vilja att bli som TV3 eller kanal5 eller någon annan kommersiell kanal. De kommersiella kanalerna har ju inte direkt haft speciellt stora ambitioner på att bedriva självständigt och oberoende journalistik. Dessa medieföretag har ju, som vi alla vet, till uppgift att leverera tittare åt reklamköpare. Är det detta SVT: s ledning vill?

Om det är så faller ju hela idén med public service. Om det är så, varför betalar vi då tv-licens?

Jag har alltid ansett att det är en bra idé med tv-licens eftersom detta borde göra det möjligt att producera exempelvis dokumentärer som inte är möjliga i en kommersiell kanal. TV-licensen betalar jag med förhoppningen - något annat än förhoppningar kan jag inte ha - att detta ska bidra till en från marknadskrafter oberoende television.

Eftersom SVT inte är reklamfinansierad så finns väl ingen anledning att tävla med andra medieföretag om tittare. SVT är väl till för oss som betalar TV-avgift och inte för potentiella reklamköpare? Förströelseprogram och lättsam underhållning råder det väl knappast någon brist på i TV-utbudet. Varför ska SVT producera sånt? Varför ska SVT tävla med de andra medieföretagen om vem som kan procucera mest skräp?

SVT är väl inte som vilket medieföretag som helst? Mikael Olsson skriver:

En anslagsfinansierad, av riksdag och regering beslutad institution i offentlighetens tjänst reduceras till ett "medieföretag" som alla andra. Det är det icke. Och SVT ska inte, får icke, följa denna snöda publikmaximerande logik. Det ska vara en gemensamt ägd, icke-vinstdrivande, institution som tjänar medborgerliga behov, en folkbildningens och kulturens akademi.

SVT inte bara ska vara gemensamt ägd och icke-vinstdrivande institution. SVT är väl ett gemensamt ägd och icke-vinstdrivande institution som tjänar medborgerliga behov. Varför betalar vi annars TV-avgift?

Nej, jag tycker SVT: s ledning måste tänka om eller bytas ut.

Hallonkräm

Har just ätit lunch. Hallonkräm och mackor. Hallonkräm är gott. När det är varmt är det gott med hallonkräm. Nu är det varmt.

Jag har börjat läsa Dick Harrisons bok Gud vill det! den handlar om korståg. Boken ingår i sommarkursen som jag går. Den verkar helt ok, boken alltså. Så nu ska jag tillsammans med Dick dra ut på korståg.

Vi ses!

Matchpoint

Har nyss sett klart Matchpoint. Vilken film, fantastisk, hemsk, tragisk och orättvis. Fascinerande och spännande.

Stiltje

Ja, ni vet söndagar. Det är stilla och tiden går långsamt. Jag har försökta att motverka det med att städa, så här är nu skinande fint och väldoftande.

Det är såna här dagar man börjar tänka på svunna tider, folk som man inte sett på år och dar, folk som man inte har någon aning om vad de sysslar med just nu. Folk som man tänker att man skulle ringa upp. Men som man aldrig ringer, för vad skulle man säga? Vad skulle man prata om? Gamla tider? Nostalgi: Nej tack! Det är nuet och framtiden som gäller inte det som var.

Jag tror jag ska gå och hyra en film, trots att vädret gör att det känns lite fel. Matchpoint kanske, har hört att den ska vara bra. Det får bli så.

Den överskattade ledigheten

Nu har jag diskat och plockat ihop lite i mitt hem. Gått runt och varit rastlös. Ledighet är kraftigt överskattat. Jag håller med Linda Skugge, det är bättre när det är som vanligt. När vardagen rullar på och man har uppgifter som måste utföras, man har böcker som måste läsas, texter som måste skrivas och tider att passa.

Här i Umeå går allt ned på lågvarv när det blir sommar, speciellt här i studentgettot där jag bor. Man kan gå en promenad och max se tre personer, det kan väl vara nice ibland men oftast är det mest ödsligt och deprimerande.

Jag sätter nog igång imorgon med att göra de uppgifter som jag har på sommarkursen. Nu har jag fått tag på alla böcker jag behöver för att kunna skriva de fyra PM som jag har i uppgift att skriva. Det som är lite trist är att jag kommer förmodligen att vara klar med uppgifterna i slutet av nästa vecka. Vad ska jag då ägna mig åt under resten av sommaren?

En enda röra

Jag har nu varit hemma i ca 26 timmar och min lägenhet har blivit i desperat behov av städning. Hur gick det till? Av de 26 timmarna jag har varit i Umeå så har jag sovit minst 8, varit till stan, gått på promenader och varit på en fest. Så totalt sett kan jag inte varit så många timmar i min lägenhet och ändå ser här ut som fan, och det var städat när jag kom hit.

Hur är detta möjligt?

Så här kan jag inte ha det. Måste genast gå till ICA och inhandla såpa och dylika städattiraljer.

Lyssnar på Neil

Sitter och lyssnar på Neil Youngs platta Harvest. En, som alla vet, väldigt vacker och stämmningsfull platta. Hans röst, hans munspel och hans gitarrspel är så fruktansvärt bra på skivan. Enkelt och avskalat. Första spåret Out on the weekend, är kriminellt välljudande.

Den svåra konsten att skriva

Det är inte så enkelt det här med att skriva. Orden verkar ibland kämpa emot, de vill inte landa, de hoppar runt. Ibland dyker helt andra ord upp och gör sig till, andra ord än de jag hade tänkt skriva ned. Ibland överraskar de och texten som formas av dem verkar vettig och väl avvägd, i nästa stund framstår samma text som banal, dålig eller bara överdrivet pretantiös.

Det händer att jag sätter mig ned för att skriva utan att veta vad det är jag vill skriva om. Det är som om villjan att skriva är större än vad jag egentligen har att säga.

Det är likadant med bloggandet, det är som ett gift. Man sätter sig och vill så gärna skriva nåt litet, fast man inget har att säga. Läser andra bloggar som är otroligt välformulerade och roliga och spännande och bra. När jag sedan läser om mina egna texter blir jag generad och undrar varför i hela världen jag håller på och skriver här. Men jag kan inte låta bli för det är så roligt. Bloggen är lite märklig, rolig och jobbig och irriterande och fantastisk på samma gång.

Andra bloggar om: skriva, blogg, bloggosfären
Technorati tag: Blog, writing

Nyss uppstigen

Det är varmt i mitt rum, bordsfläkten står på max fart vilket knappt märks. På tv är det någon slags tankeläsare, eller vad man ska kalla honom, han höll ett väldigt högt tempo. Han kallar sig konsult. Han var rätt rolig.