Söndagstankar

Det är konstigt det här med bloggen. Jag skrev intesivt i sommras, försökte skriva intressant och smart, det blev väl inte så ofta nåt av det men i alla fall, ambitionen fanns. Men sen blev det höst och en massa skrivande på universitetet, och det blev mörkt och jag blev trött och less på ord och texter, framförallt mina men även andras. Nu är det vinter även om det mer ser ut som vår med all snö som förvandlas till sörja och gräsmattor som börjar titta fram efter de senaste dagarnas värme, jag hade nästan glömt bort bloggen - eller snarar förträngt. När jag läser gammla inlägg blir jag generad, så jag slutar läsa dem.

Men det har ju hänt en del sedan sist, mycket vatten som runnit under broarna. Jag har nu på allvar kommit igång med uppsatsen och det kan nog verkligen bli nåt av det till slut. På månaderna som gått sedan mitten av sommaren har jag hunnit tröttna på musiken, fotografierna och texterna men också blivit handlöst förälskad i dem igen. Inhandlade en jävligt bra digitalkamera, så jag kanske ska göra om bloggen till en fotoblogg, en fotografisk dagbok. Varför inte? Förutom återupptäckten av fotografiet har jag den senaste veckan börjat pilla på gitarren och kludda ner ord på papper, sakta, sakta växer låtar fram och det är roande och stimulerande utan tvång och maniskhet, avslappnat.

Förälskelser, kvinnor (suck), har fallit för den ena efter den andra men aldrig, aldrig att det leder till någonting. Antingen är de upptagna eller så är de inte intresserade av någonting annat än samtal och vänskap. Andra gånger är det jag som inte fattar nånting och missar chansen. Det är bara att skratta åt eländet, livet är underligt. Jag lyssnar på Thåström: "Och jag som aldrig gjort en kvinna glad. Kände att jag bara måste få va med dig."
Deprimerande och hoppfullt på samma gång - det är väl så det är? Livet alltså.